Konstbloggen vilar sig

På grund av redaktionella plikter måste undertecknad låta bloggen vila några månader. Men jag återkommer när jag är tillbaks i frilanstillvaron igen!

Mer om Figurationer

Man kan inte vara tydlig nog: I min rapport från seminariet om "Figurationer" på Edsviks konsthall (DN 3/9) skrev jag om ett antal samtida konstnärer som alla arbetar i en föreställande tradition. Vad som inte framgick är att även Jessica Kempe nämnde flera av dem som ett motargument mot dem som hävdar att realistiska avbildningar på något sätt skulle vara tabu i samtidskonsten. Slarvigt av mig.

Figurationer och det litterära manifestet

Det är lätt att sympatisera med det manifest som sju yngre författare publicerade i DN i lördags: De vill skriva om viktiga saker på ett sätt som folk begriper.

Undertecknarna vänder sig såväl mot estetiska formexperiment som utslätade deckare. I stället vill de inrätta sig i samma episka tradition som Selma Lagerlöf, Vilhelm Moberg och Lars Gustafsson.

Ambitionen är lika tydlig som föredömlig: ”Vi vill skriva romaner som blir lästa.”

Men vad händer om man översätter manifestet till andra konstarter? Skulle ett liknande manifest alls vara relevant utanför den litterära världen?

När det gäller den svenska filmen är det inte mycket att orda om. Den skulle få godkänt för sitt realistiska berättande och sin påtagliga motvilja mot formexperiment, men få tummen ner för sina många polishistorier.

Ser man till musikvärlden blir det genast knepigare. Vilka popartister skulle bäst motsvara kraven om en stil och form som ”underordnar sig berättandet, miljöskildringen och karaktärsgestaltningen”. Ulf Lundell? Lars Winnerbäck? Plura?

Läser man manifestet i ljuset av debatten om utställningen ”Figurationer”, om den norska konstnären Odd Nerdrum och hans lärjungar, faller däremot bitarna på plats. Det litterära manifestets underliggande ideal ligger påfallande nära de som bland andra Peter Luthersson och Johan Lundberg uttryckt i den stundtals infekterade diskussionen.

Johan Lundberg skriver i Expressen (12/8) att det största tabut i dagens konstetablissemang är klassiskt utförda oljemålningar, och kompletterar med en kravlista som går i samma tonart som de unga författarnas manifest:

”Men för att utmaningen ska bli effektiv bör man på dessa oljemålningar även ställa följande krav: Så lite som möjligt av samtidens eviga ironier, så lite som möjligt av samtidens nymodighetsfetischism, av samtidens sexuella och medialt gångbara provokationer, av kulturradikalismens kosmetiska utmaningar av gamla tiders normer, av konsthögskolesmartness och Foucault-inspirerad konstruktionism.”

Vart den kravlistan lett i bildkonsten kan vi se: Odd Nerdrum och de andra Oslokonstnärerna är bra på att härma historiska stilar, men målningarna är påfallande livlösa och säger ingenting om den tid de faktiskt skapats i.

Vad säger att det skulle bli annorlunda i litteraturen?

Clay Ketter

Visst ser det ut som en tanke att Liljevalchs visar sin Ikea-utställning samtidigt som Clay Ketter fyller den stora salen på Moderna museet. Ketters verk är ju såväl indirekt som direkt en kommentar till Ikeas modernistiska folkhemsbygge. Men precis som Liljevalchs lägger sig platt inför storsponsorn Ikea (se min DN-recension här) intar Moderna museet en alltför underdånig hållning gentemot Ketter.

Utställningen är kyrkligt sakral, med undantag från ett par skulpturala objekt ute i rummet hänger verken prydligt på väggen i mer eller mindre kronologisk ordning. De tidiga spackelmålningarna på gips behandlas som ett slags sentida motsvarigheter till Mark Rothkos andliga abstraktioner.

Så kan man förstås se dem. Men för mig handlar Ketters verk mer om konkretion och konstruktion, om pragmatism och hårt fysiskt arbete. Den politiska dimension som finns i alla hans verk, men som är tydligast i flygbilderna från översvämningarna i Louisiana, hamnar i Moderna museets hängning i skuggan av de dekorativa kvaliteterna.

Ketters konst är i sig själv så stark att den hade mått bra av lite curatoriellt jävlar anamma.

Clay Ketter visas på Moderna museet till och med 16/8.
Bild: Clay Ketter "Lund Wall, detail #1", 2001.
Foto: Jan Engsmar.

Håfström

I dagens DN recenserar jag Jan Håfströms utställning på Liljevalchs. Tyvärr är texten misshandlad i layouten, det kommer förmodligen att se bättre ut när och om den dyker upp på nätet.

Konsten och samhället

På planet mellan Chicago och Los Angeles nyss hamnade jag bredvid en kille som arbetade med ett härbärge för hiv-smittade uteliggare. Han berättade att de nyligen hade börjat visa konst av lokala LA-konstnärer i lokalerna. Utställningarna fyllde flera syften; de skapade möjligheter för de hemlösa att interagera med världen utanför, konstnärerna fick visa sin konst och lokalerna blev trevligare att vistas i.
Några dagar senare såg jag ett inslag på CNN om hur konstnärer köpte upp igenbommade hus i Detroits fattigaste delar. I inslaget intervjuades några av konstnärerna, som förklarade att de ville hjälpa till att bygga upp det hårt drabbade samhället från grunden. Genom att skapa en konstnärskoloni i slummen hoppades de höja den intellektuella och ekonomiska levnadsstandarden i området, med resultat att fastigheterna skulle öka i värde och områdets status höjas.
Väl hemma igen blev jag alltmer deprimerad av att följa den tröstlösa, eviga debatten om klotter- och psykskandalerna vid Konstfack. Med medierna som ringdomare har relationen mellan samtidskonsten och allmänheten alltmer börjat likna en våldsam boxningsmatch. Jag är den förste att försvara konstens rätt att provocera och vara meningslös ur ett snävt samhälleligt eller ekonomiskt perspektiv, men det känns som att en annan dimension gått förlorad – konstens funktion som samhällsmotor och social debattör.
För att vara tydlig: Jag håller inte nödvändigtvis med Solveig Ternström när hon skriver i Expressen att samtidskonsten är en del av den ”hjärtlösa mobbningskulturen”. Det finns flera exempel på hur även svenska konstnärer i någon mening deltagit i samhällsbygget, som när Love and Devotion bidrog till upprustningen av psykos- och rehabiliteringsavdelningen på Ulleråkers sjukhus 2003, eller när Astrid Göransson i samarbete med de boende i problemområdet Fridhem skapade en galjonsfigur av en invånare som bidragit till trivseln i den blekingska betongförorten förra året. Båda projekten skapades, symptomatiskt nog, inom ramarna för Statens konstråds verksamhet.
Men det känns ändå som om det finns en större öppenhet i USA, där konsten länge haft en uttalad social funktion. Under den stora depressionen på 30-talet arbetade målare, skulptörer och grafiska konstnärer i Franklin Delano Roosevelts program ”New Deal”, och skapade offentlig konst som i dag hör till landets kulturskatter.
Att regeringen Reinfeldt skulle komma på en lika visionär tanke känns väl däremot inte särskilt sannolikt. Och frågan är hur många konstnärer som skulle våga nappa.
Bild: © Astrid Göransson/BUS 2009. Foto: David Skoog. Verket beställt av Statens konstråd och färdigställt 2008.

Kalla kriget

I torsdagens DN recenserar jag utställningen om tysk konst under kalla kriget på LACMA i Los Angeles. Här.

Prerafaeliterna

Det första jag tänker på när jag ser utställningen med 1800-talets prerafaelitiska konstnärer på Nationalmuseum är de lajvare som varje år invaderar Visby med sina särkar, plastvärd och tufsiga skägg. Här finns samma naiva dröm om ett mer hedervärt och autentiskt liv, obefläckat av industrialism, modernitet och tvättmedel.
Det är ingen bra början. Det prerafaelitiska brödraskapet framstår ur det perspektivet som en konservativ och lite nördig herrklubb, lika otidsenlig i det sena 1800-talet som rollspelarna är i dag, hundrafemtio år senare.
Samtidigt går det inte att bortse från att de bildvärldar Dante Gabriel Rossetti, Julia Margaret Cameron och William Holman Hunt skapade har ett förföriskt, magiskt drag som gör dem svåra att ignorera. Visst är de ofta kitschiga, men de har en tilltalande direkthet som snarare kopplar dem till senare tiders populärkultur än till det mytologiska 1400-tal prerafaeliterna fabulerade om.
När bilden av lajvarna väl släppt från näthinnan ser jag snarare det brittiska proggrockbandet King Crimsons skivomslag framför mig, här finns samma svärmiska citat från riddarepokens romantiska sagovärld, men också ett pretentiöst gravallvar (och en teknisk virtuositet) som är lika lätt att förlöjliga som imponeras av. Dante Gabriel Rossetti – sin tids Robert Fripp?
Nationalmuseum motiverar sin utställning med att prerafaeliternas bildvärld påverkat vår tids film, reklam och musik –¬ att den också influerat samtidskonsten behöver man inte gå längre än till Karin Broos aktuella utställning hos Christian Larsen för att konstatera. Här finns samma skimrande eftermiddagsljus, samma mytologisering av den kvinnliga sexualiteten och samma religiösa vördnad inför naturen.
Man behöver inte svälja prerafaeliterna med hull och hår. Somligt är på gränsen till vedervärdigt, som Ford Madox Browns pastorala pekoral och William Holman Hunts överlastat symboliska skymningsmålning av syndabocken i öknen. Det är snarare i de små gesterna som de övertygar, i skisserna, teckningarna och fotografierna.
Prerafaeliterna påverkade också sin tids formgivare, framfört allt den radikalt färgade William Morris, vars tapeter bär tydliga spår av deras symboliska landskap. Även Carl Larsson var här och korpade, hela Sundborn-projektet var till stora delar kalkerat på de brittiska förebilderna.
Så nog bör man ge lajvarna på Blasieholmen en chans. Allra helst med ”In the Court of the Crimson King” i hörlurarna.

”Prerafaeliterna” visas på Nationalmuseum till och med 24/5.
Bild: William Holman Hunt: Porträtt av Dante Gabriel Rossetti / Portrait of Dante Gabriel Rossetti. © Birmingham Museums and Art Gallery.

Broos-Edefalk

I dagens DN dubbelrecenserar jag Karin Broos och Cecilia Edefalk. Ännu ej på nätet. Updaterat: Nu. Här.

"Motion Blur – American Craft"

Om du skulle sätta samman en utställning om svenskt konsthantverk med sju deltagare, vilka skulle få vara med? Utan betänketid skulle jag själv svara: Åsa Jungnelius, Mårten Medbo, Per B Sundberg, Ingegerd Råman, Gustaf Nordenskiöld, Zandra Ahl, Eva Hild. Frågan är om det är ett hyfsat representativt urval, ett personligt ställningstagande eller ett politiskt korrekt tvärsnitt av dagens svenska konsthantverk? Och hur skulle de sju konstnärerna tas emot utomlands? Skulle man se deras verk som ett uttryck för en typiskt skandinavisk sensibilitet, som en del av en internationell rörelse eller helt enkelt som sju individer?
Nationalitet är alltid en svår utgångspunkt när man gör utställningar, även om den är tydlig och tacksam – särskilt med tanke på de nationella stödpengar som finns att söka.
För en utomstående är det dock omöjligt att avgöra hur urvalet är gjort. Har kompisband, kvalitet eller politiska kriterier fått avgöra?
Med andra ord: Jag är inte rätt person att avgöra i vilken mån utställningen ”Motion Blur” är representativ för konsthantverkets ställning i dagens USA. Men jag vet att en utställning med de svenska namnen ovan hade sopat banan med det mesta som visas här.
Som helhet är nämligen curatorn (och utställaren) Sabrina Gschwandtners samling med sju amerikanska konsthantverkare lika ojämn som intressant. Här finns, tycker jag mig se, en lite naiv, romantisk bild av handens arbete som de flesta svenska hantverkarna lämnat bakom sig. Det ser hemvävt ut, i negativ bemärkelse, som om händerna arbetat på autopilot medan hjärnan sysslat med annat.
Men det finns ett par undantag, mer konceptuella till sin natur, utan att för den skull förlora kontakten med det fysiska. Elana Herzogs installationer av upphäftade och därpå sönderrivna tygstycken är brutala allkonstverk, på en gång skulptur, performance, installation och textil. Tygresterna skapar abstrakta, ornamentala mönster på väggen, samtidigt som de fransiga textilierna vittnar om den kraft som krävts för att rycka sönder dem.
Ian Hundleys textilcollage är mer rofyllda, men lika raffinerade. Av loppistyger skapar han textila kartor, som bildar geometriska mönster med en precision som kunde hämtats från Google Maps. De är både abstrakta och konkreta, med utgångspunkt i verkligheten skapar han textila collage som grundas i den amerikanska traditionen med ornamentala lapptäcken.
Där finns en nationell koppling som faktiskt känns estetiskt relevant.

Bild: Ian Hundleys collage i "Motion Blur".
Utställningen visas till och med den 10 maj på Gustavsbergs konsthall.

Favorit i repris: Kubrick

Under arbetet med en annan artikel hittade jag denna gamla text i datorn. Den publicerades i Plaza förra våren, men är relativt tidlös. Här kan man dessutom läsa den alldeles gratis.

--

Fyrtio år efter att de spelades in är Stanley Kubricks framtidsskildringar fortfarande lika aktuella – framför allt ur ett designperspektiv. Bo Madestrand ser tillbaks på år 2001 genom 1968 års glasögon.

--

Finns det något fånigare än gamla rymdfilmer? Illasittande spandexbyxor, strålpistoler som ser ut som gamla hårtorkar och monster som hasar sig fram med hjälp av ”osynliga” fiskelinor. Inget åldras så snabbt som framtidsskildringar. Om någon mot förmodan skulle slå sig ner i tevesoffan för att se gamla avsnitt av ”Blixt Gordon” eller ”V” i dag är det uteslutande av nostalgiska eller ironiska skäl.

Men visst finns det science fiction som inte bara motstår tidens tand, utan till och med blir bättre med åren. Stanley Kubricks filmer ”2001: A Space Odyssey” och ”A Clockwork Orange” (1968 respektive 1971) är lika skrämmande och fascinerande i dag som när de spelades in. Även om alla profetior i de båda filmerna inte har uppfyllts, så känns de fortfarande märkligt samtida.

Sju år efter det magiska årtalet kan vi konstatera att rymdresor inte är fullt så vardagliga som de framställs i ”2001”. Engelska huliganer blandar inte heller upp sin cockney med ryska ord och uttryck, som i ”A Clockwork Orange”. Men det kan man å andra sidan inte klandra Stanley Kubrick för – filmerna är ju trots allt baserade på litterära förlagor, Arthur C Clarkes ”2001: ett rymdäventyr” från 1968 respektive Anthony Burgess ”En apelsin med urverk” från 1962.

Vad Kubrick däremot lyckades med var att förutse det sena 1900-talets estetik. Eller snarare: Han var med och skapade den. Åtskilliga formgivare nämner i dag Kubricks tidiga filmer som en viktig inspirationskälla, från Marc Newson till den franska designduon Radi och Claesson Koivisto Rune, som följdriktigt har döpt ett bord till ”Kubrick”.

Inför filmatiseringen av ”A Clockwork Orange” gick Kubrick igenom flera årgångar av design- och arkitekturtidskrifter för att försöka föreställa sig hur formgivningen skulle kunna utvecklas fram till 1995, det år då romanen utspelar sig. Han hade dessutom god hjälp av scenografen John Barry, som skapade de magnifika miljöerna i filmen efter Kubricks visioner.

Mest känd är förstås Korova Milk Bar, där ligisten Alex och hans ”droogisar” samlas för att ladda upp inför sina brutala sex- och våldsorgier. Med sina högblanka vita plastmöbler i form av nakna kvinnokroppar, popkonstaffischer och stiliserade väggtexter har Korova Milkbar fått stå modell för ett antal nutida krogmiljöer. Till och med den absurda tanken att bargästerna skulle berusa sig med spetsad mjölk visade sig vara förvånansvärt korrekt – vodka- och mjölkdrinken White Russian blev ju en av det sena 90-talets mest populära beställningar.

I filmen serveras den sinnesvidgande drycken direkt ur bröstvårtorna på de mekaniska kvinnoskulpturer som tagit över bartenderns arbete. De, liksom borden där glasskivor vilar direkt på avgjutna kvinnokroppar i vit plast, är tydligt modellerade efter popkonstnären Allen Jones erotiskt laddade skulpturer från det sena 60-talet, men eftersom Kubrick var för snål för att betala för dem bad han den mindre kända skulptören Liz Moore att skapa pastischer på Jones verk.

I den trånga, övermöblerade lägenheten där Alex och hans mentalt frånvarande föräldrar bor hänger kitschiga målningar av zigenarkvinnor på de stormönstrade tapeterna, medan en minimal bar står inklämd i ena hörnet av vardagsrummet. Alex tonårsrum är mer sparsmakat, med Beethoven-porträtt på de vita väggarna och ett sängöverkast med geometriska applikationer som kunde vara skapat av Patricia Urquiola. Skivspelaren som han spelar sina älskade vinylskivor på är en Hydraulic Reference, en exklusiv grammofon från 1964 av formgivaren David Gammon (som var generös nog att skänka ett ex till Kubrick).

Området där Alex bor är en påfallande realistisk vision av vår tids utbrända och vandaliserade skandalförorter. Entréns antikviserande väggmålningar är täckta av pornografisk graffiti, för att komma fram till (den trasiga) hissen måste han navigera förbi en hög sopsäckar och sparka undan en trädgren i lobbyn.

Kontrasten mot de överklassmiljöer Alex och hans polare bryter sig in i är slående. Se till exempel på den magnifika förortsvilla där filmens författare bor, en minimalistisk drömbostad med vita väggar, trägolv och poppiga loungefåtöljer i stil med Eero Aarnios ”Pastilli”. Här sitter författarens lyxhustru och cocoonar innan helvetet bryter löst. Att mannens unga gayassistent, som dyker upp senare i filmen, ser ut som en Konstantin Grcic på anabola tycks bara bekräfta Kubricks estetiska siarförmågor.

Mitt under hippieeran lyckas Kubrick dessutom skapa en svidande satir över den gryende new age-kulturen. Under ett misslyckat inbrottsförsök på hälsofarmen Woodmere blir Alex gripen av polisen efter att ha slagit ihjäl en åldrande yogalärarinna med en gigantisk plastfallos. ”Rör den inte”, utbrister hon innan han slår till – ”det är ett betydande konstverk”. Det var kanske en sanning med modifikation, men faktum är att skulpturen skapades av den holländska konstnären Herman Mattink, som nyligen gjorde en ny upplaga inför en privat auktion.

Man kan förstås, som musikern Momus i en av sina nätkrönikor, fråga sig om det är moraliskt acceptabelt att spana efter designklassiker i en film som framför allt handlar om meningslöst våld. Under ett besök i Tokyo hittade Momus ”A Clockwork Orange” under rubriken ”Good furniture” i en videobutik. ”Man ser framför sig hur man spolar tillbaks kassetten som en porrfilm” skriver Momus, ”men i stället för att fokusera på de nakna kropparna frågar man sig: Kan det verkligen vara en riktig Panton-stol, eller är det en kopia?”

Trots att de två filmerna utspelas bara fem år efter varandra – och spelades in med tre års mellanrum – är det inte särskilt mycket, vid sidan av den hårt drivna estetiken, som förenar dem. Den ena är en moralisk anklagelseakt, den andra ett metafysiskt grubleri med religiösa undertoner. Den skruvade framtidsdystopin i ”A Clockwork Orange” utspelar sig bokstavligt talat i ett annat universum än det svävande rymdeposet ”2001”.

Det sammanhållande kittet är Kubricks kliniskt rena kameraarbete och hans besatthet av inredningsdetaljer. En möbel går faktiskt igen i båda filmerna: Olivier Mourgues röda ”Djinn”-stol, som syns såväl i rymdstationen som i Korova Milk Bar.

Den organiskt böljande röda stolen skapades 1965 av den blott 26-årige Mourgue, som senare blev anlitad för att göra Frankrikes paviljonger till världsutställningarna i Montreal 1967 och Osaka 1970. Men revolutionsstämningarna i slutet av 60-talet fick honom att ifrågasätta hela den kommersiella möbelindustrin, så han drog sig tillbaka till en by i Bretagne där han främst ägnade sig åt akvarellmåleri.

Sedan dess har ”Djinn”-stolen, som slutade tillverkas 1976, blivit ett eftertraktat samlarobjekt. I en artikel i New York Times från 1998 säger intendenten Christopher Mount på Museum of Modern Art att den fortfarande känns lika futuristisk: ”Om jag gjorde en film om framtiden i dag skulle jag absolut använda den”.

Det är för resten inte bara formgivare som inspirerats av Kubricks filmer. Bandet Heaven 17 tog exempelvis sitt namn efter ett av de fiktiva gruppnamn som skymtar förbi i den retrofuturistiska affär där Alex köper sina Beethoven-skivor. I en av backarna syns dessutom omslaget till soundtracket från ”2001”, med dess slagkraftiga typografi. I en nätkrönika skriver den grafiska formgivaren Michael Bierut att Kubrick var särskilt förtjust i typsnittet Futura Extra Bold, men konstaterar besviket att det bara användes i affischen och PR-materialet för ”2001”: ”Förtexterna består av en sorts blandning mellan Trajan och Optima, och jag måste tyvärr säga att det är precis så fruktansvärt som det låter.”

En annan estetisk tabbe påpekas av författaren Arthur C Clarke i hans dagbok från filminspelningen. Han skriver: ”10 november. Följde Stan och designgruppen till rymdskeppet och råkade påpeka att cockpiten såg ut som en kinarestaurang. Stan sa att det tog död på inredningen för honom och krävde att den skulle göras om. Måste hålla mig borta från scenografiavdelningen några dagar.”

Sådaana snedsteg till trots kan man konstatera att ”2001” är en häpnadsväckande trovärdig framtidsskildring, från den snyggt fejkade tyngdlösheten till monitorerna i ryggen på rymdskeppets säten och närvaron av varumärken som Hilton och Howard Johnson’s. Åtskilliga av designobjekten känenr man igen från dagens offentliga miljöer, restauranger och flygplatser, från Eero Saarinens trumpetbord till Arne Jacobsens AJ-bestick från 1958.

Eftersom forskare och dataingenjörer ser samma filmer som vi andra är det dessutom högst troligt att utvecklingen på områden som röstidentifikation, videokonferenser och artificiell intelligens snabbats på tack vare Kubricks visionära filmer. Men en sak missade han: Storleksaspekten. Den intelligenta datorn HAL med sitt allseende, röda öga tar upp halva rymdskeppet – i dag skulle hans paranoida hjärna snarare rymmas i en MacBook.

Typiskt nog gjorde datortillverkaren Apple en parafras på ”2001” till lanseringen av sin iPhone förra året. Den skrämmande, allvetande monolitens plats tas här av en gigantisk mobiltelefon. Förundrat konstaterar rymdfararna att den både kan visa semesterbilder, spela musik och surfa på nätet – man dör inte heller av att röra dess touchscreen.

Få andra årtal, 1984 undantaget, är så förknippade med en titel som 2001– det är nästan omöjligt att se det framför sig utan citationstecken. Men Stanley Kubrick fick aldrig uppleva det magiska årtalet – han dog, 71 år gammal, 1999. Och ska man tro efter döden-sekvensen i slutet av ”2001” ser han inte ner på jorden från en bekväm ”Djinn”-stol, utan från en fransk rokokosalong med diskogolv.

Bäst nu, latast nu?

I Dagens DN listar jag månadens bästa konst. Och snuddar vid en diskussion som egentligen är värd en egen artikel: Med tanke på hur många curatorer som utbildas varje år är det märkligt hur få utställningar som bärs av en tydlig idé. De allra flesta utställningar som visas handlar om ett enstaka konstnärskap eller en viss period i konsthistorien. Jämför gärna med 90-talet, då det snarare var regel än undantag med utställningar som byggde på en tes om konsten eller verkligheten. Beror det på lättja hos intendenterna eller en motvilja från galleriernas och institutionernas sida? Någon?

Carsten Höller

Medan hela Sverige upprörs över skandalerna på Konstfack sitter jag mest och grunnar över Carsten Höllers utställning på GUN Gallery. Att graffitikonstnären NUG vill testa gränserna mellan juridik och estetik och att Anna Odell närmar sig wallraff-reportaget i sitt fejkade psykbryt är lika genomskinligt som förväntat. Men vad vill egentligen Höller?
För er som inte sett utställningen så bygger den på ett samarbete mellan Carsten Höller och modeplåtisen John Scarisbrick, som bidragit med en serie bilder på en väldigt naken kvinna och ett rådjur. Höller har separerat bilderna i magenta, cyan och gult och förskjutit färgerna med lätt psykedeliska effekter som följd.
Det är lite Warhol, lite småporrigt, lite popkulturellt och rätt tråkigt – även om jag, naturligtvis, är smickrad över att nämnas i Johan Cronemans fina text om utställningen. Den är ett tydligt exempel på att omslagspapperet ibland kan vara finare än innehållet.
Bilderna hade säkert gjort sig fint i en modetidning som Bon eller Rodeo, men i en gallerikontext framstår de som platta, ytliga och komplett innehållslösa. Jag ska inte slösa mer bandbredd på dem.
Men någon gång måste man ju fråga sig: Hur många fotografer har valt sitt yrke bara för att få plåta nakna tjejer?

Carsten Höller, ”Soma Series”, GUN Gallery till och med 29/3.
Bilderna kan även ses på John Scarisbricks hemsida.

Gunilla Klingberg

En aspekt av 90-talets konstscen som åldrats illa är tendensen att köpa ett antal identiska masstillverkade föremål, ställa upp dem i gallerirummet och presentera dem som en installation – tänk, exempelvis, på Jeff Koons basketbollar eller all plastig Clas Ohlson-konst som visades på Stockholms gallerier i det tidiga 90-talet. Inte, som man kunde tro i dag, som en kritisk kommentar till konsumtionssamhället, utan snarare som ett ifrågasättande av modernismens konstnärliga hierarkier.
När jag ser Gunilla Klingbergs stapel av fjorton identiska badrumsskåp från Ikea på Bonniers konsthall blir jag alltså lite beklämd. Hela hennes samplande av loggor och mönster från lågprisvaruhus och närbutiker känns – i förstone – som en repris på den tidiga postmodernismens medvetet fördummade serier av ”one thing after another”, för att citera Donald Judd.
Men fullt så illa är det inte. I krocken mellan senkapitalismens kommersiella språk och den moriska arkitekturens abstrakta, geometriska mönster lyckas Klingberg utvinna en säregen skönhet, på en gång insmickrande och avtrubbande. Den stora installationen av en femuddig stjärna i konsthallens entré är ett spektakulärt assemblage av garderobsdörrar och textilier från Ikea som förenar fascinationen inför kosmos mysterium med en lika storögd förundran inför den småländska möbeljättens globala expansion. Titeln, ”Supernova”, syftar på en jättestjärna som riskerar att explodera av sin egen storlek – en profetia som lika gärna kan appliceras på den ständigt växande varuhuskedjan (eller, om man så vill, på den västerländska kapitalismen i stort).
Andra delar av utställningen blir lite väl flummiga, som de stora indianska ”drömfångare” som Klingberg stansat ur blankpolerat stål – om det är en kritik eller ett erkännande av new age-filosofins kvasimetafysiska anspråk ska man kanske låta vara osagt, men tillsammans med väggcitaten från Deepak Chopra ger de en lite kvalmig smak av linser och rökelse i munnen.
Men som helhet är Klingbergs utställning ett visuellt fyrverkeri av färger, former och ljud. Det är kanske inte så djupsinnigt, men som en estetisk lek med kommersiella, arkitektoniska och religiösa formspråk är det både underhållande och lättsmält.

Visas på Bonniers konsthall till och med 12/4.
Bild: ”Mantric Mutation”, 2006. Foto: Bonniers konsthall.

Lee Ranaldo

Jag skriver kort om Lee Ranaldo och Leah Singers utställning på Magasin 3 i dagens DN (ej på nätet).

Möbelmässan

Man brukar ju säga att kreativiteten blomstrar under en lågkonjunktur – om man ändå inte kan tjäna några pengar kan man lika gärna tänja lite på gränserna. Utifrån det resonemanget kan man konstatera att recessionen ännu inte drabbat den svenska möbelbranschen. Det mesta på Möbelmässan i Älvsjö är sig likt från förra året; så länge kulorna rullar är det lika bra att sitta stilla i båten.
Det gör att det mesta på årets mässa är lite ängsligt återhållet. Men visst finns det undantag. Se exempelvis Fredrik Mattsons fåtöljer i serien ”Koja” för Blå Station, där den lådliknande formen kombineras med assymetriska detaljer som ger den bekväma stolen en lekfull personlighet och uppmuntrar till långsittning. Här finns också en soffa med hög rygg, en trend som började med bröderna Bouroullecs soffa för Vitra här om året och fortsätter i Norway Says käckt rutmönstrade soffor för LK Hjelle.
Fredrik Färgs fåtölj ”Coat” från Materia, med sin mjuka, vikbara filtrygg, är inspirerad av herrmodets diskreta detaljer och traditionella former, vilket ger den en stram integritet, även om materialvalet känns igen bland annat från Barber Osgerbys filtklädda loungefåtölj ”Glove” för Swedese och danska Hays succéstol ”Nobody”. Lite mer djärva former hittar man i Jens Fagers grovhuggna, färgstarka stolar och ljusstakar från likaledes danska Muuto, liksom i Tord Boontjes giraffliknande utemöbel med afrikanska, vävda mönster för italienska Moroso.
Claeson Koivisto Rune får väl numera räknas till veteranerna i den svenska möbelbranschen, deras produkter finns i snart sagt varannan monter. Deras mest lyckade produkt i år är kanske soffbordet ”Etage”, ett lapptäcke av olikfärgade, överlappande bordsskivor som för tankarna såväl till Mondrians färgfältsmålningar som till vattenspeglingarna av Manhattans skyline.
På ”ungdomsavdelningen” Greenhouse imponerar Jonas Wagell (Happy Industry) med en serie lampor och skålar i färgglatt aluminium.
Annars är det framför allt lamptillverkarna som står för nytänkandet på årets mässa. Zero har utökat sortimentet med nya produkter av Thomas Bernstrand och Fredrik Mattson, medan Flos visade Marcel Wanders barocka lampa ”Skygarden”, med en gipsliknande stuckatur med växtmönster inuti den enorma skärmen. Hos Orrefors Kosta Boda visar Åsa Jungnelius en serie dekadenta lampor av mörka glasskärmar med en gnistrande diamant i mitten. Strålande!

Bild: "Koja" av Fredrik Mattson för Blå Station.

Konstnären/Paletten

KRO:s medlemstidning Konstnären har bytt redaktör (från Martin Aagård till Anders Rydell), men är sig ännu så länge lik: Stöddig, fulsnygg, rolig och välskriven. Ett par av höjdpunkterna i senaste numret (4/08-09) är den lågintensiva intervjun med omslagspojken Peter Dahl och Benedicte Anderssons text om spektakulära konstmuseer från Kalmar till Rom – har förpackningen blivit viktigare än innehållet? Här finns också en läsvärd artikel om Barack Obamas kulturpolitik, hittills den mest uttömmande jag sett i ämnet. Det enda som sänker humöret är de återkommande, bittra insändarna i framvagnen.

Ungefär samtidigt landar nya numret av Paletten i brevlådan, med den göteborgsvitsiga underrubriken ”Baletten”. Mycket roligare än så blir inte det texttäta, pretentiösa temanumret om dans – om man bortser från en karaktäristiskt knasig text av spelevinken Mårten Spångberg om förhållandet mellan ficktjuveri, trolleri och dans. Annars handlar det mest om att namedroppa de för tillfället rätta filosoferna (tio poäng för Jacques Rancière, fem för Derrida) och att uttrycka enkla saker på ett så svårt sätt som möjligt. Så skriver exempelvis Dorothea von Hantelmann apropå begreppet ”performativitet”: ”Det handlar om att erkänna det produktiva, realitetsproducerande och -gestaltande i ett konstverk som betydelsefullt och ta in det i diskursen. Därvid uppmärksammas vi på det kontingenta och svårgripbara området återverkningar och effekter som alstrar konsten situativt, det vill säga i förhållande till såväl en rumslig och diskursiv kontext som till en relationell, i förhållande till konstverkets betraktare.” Med andra ord: Konsten påverkar sin omvärld. Jag tackar för påminnelsen och går och sätter på kaffet.

Tjorg Douglas Beer

Dagen efter vernissagen luktar det surt av sprit och cigarettrök på ALP/Peter Bergman. Till öppningen har tyske Tjorg Douglas Beer inte bara tagit med sina egna målningar och skulpturer, utan en hel berlinsk barmiljö, med gästartister som Tobias Bernstrup, Annika Larsson och Sara Lundén.
Längst in på galleriet har han byggt upp en liten bardisk, inramad av inlånade videofilmer, skulpturer och teckningar. Det är opretentiöst, sympatiskt och väldigt berlinskt.
Hans egna verk är inte lika övertygande. Med sina allusioner på det ”häftiga”, expressionistiska tyska måleriet från 80-talets början är de bildkonstens motsvarigheter till modets axelvaddar, geometriska skärningar och pastellfärger. Om man gillar dem eller inte är säkert en generationsfråga, men för mig framstår de bara som bleka kopior av Georg Baselitz eller Martin Kippenbergers tidiga verk – som i sin tur också var konsthistoriska pastischer.

Visas på ALP/Peter Bergman till och med 22/2
Bild: ”Misantrophenkarussell #05”, 2009.

Lars Nilsson

Med sina överestetiska installationer har Lars Nilsson ofta framstått som en provocerande posör, oavsett om inspirationen hämtats från religionens, porrens eller modets bildvärldar. I samtalet om hans konst har Bret Easton Ellis roman ”American Psycho” utgjort en lika självklar som förväntad referens.
I samband med den pågående utställningen på Milliken har Lars Nilsson snarare lyft fram Cormac McCarthys ”Vägen” som en viktig, ”postum” inspirationskälla – de flesta verken var redan färdiga när han läste boken. Det handlar alltså snarare om en sorts synkronicitet än om en direkt påverkan.
I boken, liksom i utställningen, är det sent på jorden, allt hopp är ute, människan har dömt sig själv till utrotning. Den dystopiska stämningen i boken motsvaras hos Nilsson av nattsvarta landskapsbilder där enstaka gestalter skymtar i skuggorna. En rumsinstallation av en trappa som snirklar sig in i en ruinvägg med inspiration från Caspar David Friedrich förankrar utställningen i den romantiska traditionen.
Och frågan är om det inte är där Lars Nilsson befunnit sig hela tiden. Är inte hans masturbationsbilder och Hustler-citat i själva verket uttryck för en perverterad syn på kvinnan som mytiskt, övernaturligt väsen? Och bottnar inte hans diffusa bilder av slöjklädda muslimska kvinnor i den kolonialistiska, romantiskt färgade bilden av den exotiska, orientaliska kulturen? På samma sätt passar hans dandy-bilder in i en tradition som grundas i Beau Brummels och Oscar Wildes viktorianskt färgade 1800-tal.
Även om Lars Nilsons utställning skiljer sig ganska radikalt från det han gjort tidigare, ger den alltså nya nycklar till hans konstnärskap. På så sätt är den mer intressant än de syrefattiga, dystra målningarna i förstone ger sken av.

Visas på Milliken till och med 28/2.
Bild: "Avsked", 2009.

Vårsalongen

I dagens DN kan man läsa min recension av Vårsalongen (ännu inte på nätet). Uppdatering: Nu finns texten här.

Magdalena

Det var inte bara jag som golvades av Twan Janssens suggestiva video på Flach + Thulin. Läs Expressens Magdalena Dziurlikowska här.

Bäst just nu

Vilka är vårens bästa utställningar? Jag listar i dagens DN.

Eva Larsson

Precis som Twan Janssens målningar (se nedan) är Eva Larssons verk mer dekorativa än kommunikativa. Med sin blandning av blommönster, geometri och kaleidoskopiska speglingar för de tankarna såväl till Hilma af Klints andliga måleri och antroposofisk färglära som till buddhism och amerikansk indiankonst. I animerad form skulle de bli hypnotiska skärmsläckare, men i gallerirummet har Larssons minutiöst utförda teckningar inte den sinnesutvidgande effekt jag antar att hon eftersträvar.
Jag hör visserligen till dem som verkligen gillar den kaliforniska affischkonsten från 60-talet, men där finns en större motivisk skärpa, kopplad till mer raffinerade färgval som jag tycker gör den mer intressant.
Men så sticker galleristen Mia Sundberg åt mig en bok där Jansson använt samma teknik i offentliga ljusprojektioner, och där händer det något. När de abstrakta, repetitiva mönstren kommer upp i skala får de en arkitektonisk kvalitet – liksom i den installation där hon klädde ett galleri i guldskimrande omslagspapper från smörpaket. Där kan man tala om konsten som en vardaglig alkemi, utan att behöva gå omvägen över andligt hokuspokus.

Visas på Mia Sundberg Galleri till och med 22/2.
Bild: "Female Totem", 2008.

Ikea PS

I februari släpper Ikea sin nya PS-kollektion, där kända formgivare skapar statusprodukter till lågpris. Och ser man bara till namnen är det ett imponerande startfält Ikea fått ihop, med Hella Jongerius och Front som de kanske mest kända namnen. Jongerius har skapat tre väggdekorationer med djurmotiv som har sin utgångspunkt i svenska sagor. De textila tavlorna sys upp av kvinnliga hantverkare i Indien, som en del i ett Unicef-projekt. Det är förstås lovvärt; desto roligare att de fungerar på egen hand, kanske i första hand som muntra väggdekorationer i ett barnrum. Fronts två produkter, en lampa av ledade, svarvade trästycken och en fåtölj med vändbara dynor, är bra för att vara Ikea men lite för snabbsmälta för att vara Front.
Att bantade priser inte nödvändigtvis behöver betyda bantade anspråk bevisas av Christian Halleröd, som skapat en rustik träbänk som ser massiv ut, men i själva verket är ihålig. Ett stycke trolleri i småländsk anda, tillverkat av billigt spån, faner och spillbitar. Marcus Arvonens snurrstol Brygga är också fin, med rödlackade brädor som för tankarna till en gisten skärgårdsbrygga – lite av samma tanke återfinns i Thomas Erikssons bord med ett runt hål i mitten, modellerat efter en gammal kvarnsten. Gunnel Sahlins glas Källa, utformade som en trädstam med avsågade grenar, ser ut som något Tapio Wirkkala kunde ha ritat åt Iittala någon gång på 60-talet. Om man vill se det som beröm eller kritik är förstås upp till var och en.
Bilder: "Ikea PS Brygga" av Marcus Arvonen, "Ikea PS Mikkel" av Hella Jongerius.

Twan Janssen och Walter Niedermayr

Det finns konstnärskap man begriper från första början, andra man avskyr från dag ett och så sådana som växer på en. Vårsäsongen i Stockholm inleds med ett par konstnärer jag aldrig riktigt begripit mig på: Dels Twan Janssen på Flach + Thulin, dels Walter Niedermayr på Nordenhake.

Walter Niedermayr befinner sig i samma tyska tradition som fotograferna vid Düsseldorfskolan, som envist hakar sig fast vid ett motiv och envetet gnatar på med sina storformatsbilder av skorstenar, industribyggnader och varutempel, år ut och år in. Nu är Niedermayr visserligen född italienare, men med sina hundratals bilder av skidbackar i Dolomiterna framstår han som lika fantasilös som sina tyska själsfränder. Visst, här finns en antydan till kritik av människans domesticering av det sublima (i konsten och naturen), en sorts ödmjukhet inför de majestätiska bergens storslagenhet och en försiktig modernisering av landskapsfotografin – men än sen? Tänkte jag. Och tänker väl fortfarande, när jag går runt på Nordenhake en ödslig torsdagskväll. Det finns något bedövande tjatigt i Niedermayrs kalla, vita monumentalfotografier som får själen att frysa till is. Men också något annat. Framför ett par bilder av en pistmaskin som stretar uppför en backe börjar jag plötsligt undra om fotografierna egentligen är teckningar, det finns en grafisk kvalitet i hans bilder som förvandlar människorna till kalligrafiska tecken mot den enorma vitheten. Där finns en liten humanistisk låga, en bild av människans utsatthet och litenhet mitt i den banala, fryntliga skidturismen.
Parallellt med alpbilderna har Niedermayr också samarbetat med det japanska arkitektkontoret Sanaa, här visas bland annat en bild där två vita, kubistiska byggnadskroppar reser sig över de gröna stålbalkarna på, förmodar jag, en motorväg. Även arkitektbilderna har ett slags avskalat, nästan apatiskt lugn, en sorts temperamentslöshet som kan vara lika irriterande som meditativ. Jag är fortfarande inte övertygad av Niedermayrs fotografi, men kan ändå inte avfärda den alldeles.

Så till Twan Janssen, vars akrylmålningar präglas av samma monotona, monomaniska målmedvetenhet som Niedermayrs fotografier. Det här är hans sjätte utställning hos James Flach, och jag kan egentligen inte se att hans målningar utvecklats under den tiden. Det är poppigt abstrakt inredningskonst av det slag man kan finna på väggen hos folk med aningens lite för mycket pengar. Jag har egentligen inget mot att man använder konst som inredning, men den här sortens måleri känns lite för hemtrevligt intetsägande för att egentligen tillföra något till ett rum. Janssen har alltid experimenterat med akrylfärgens fysiska kvaliteter, genom att låta den droppa och stelna till formationer, eller, som här, till tunna sjok som liknar handdukar, men det är ett experimenterande som inte ger något uppenbart resultat bortom det rent dekorativa.
Men så har Janssen gjort en video också. Den visas i det inre rummet, bakom ett svart skynke, och är lätt att missa. Det ska man inte göra. Den 20 minuter långa, svartvita filmen (med titeln ”The Stockholm Syndrome”) är helt datagenererad, men känns som en lite raspig journalfilm om jordens skapelse och undergång. Trots att den bara består av vita formationer som rör sig över en svart bakgrund så manar den fram mängder av associationer och känslor – mycket tack vare svenske Jasper TX soundtrack, som spänner över droneig ambient till vemodigt pianoklink. Här finns mönster som liknar fyrverkerier mot en svart natthimmel, krossat glas, raketattacker, molnformationer, vintergatan, flygplansånga och mycket mer, i ett associativt bildflöde som känns både vemodigt och hoppingivande. Att man kan uttrycka så starka känslor med så små medel är rätt häpnadsväckande, och det är bara hoppas att Janssen fortsätter att utveckla sitt konstnärskap i samma riktning.

Twan Janssen visas på Flach + Thulin till och med 15 februari, Walter Niedermayr på Galerie Nordenhake till och med 15 februari.

Bilder: Walter Niedermayr: "Schnalstalgletscher", 2003. Twan Janssen: "Shrine".

Jag recenserar Ogland i DN

Här kan man läsa min färska recension av Ylva Ogland i Dagens Nyheter. 

Bloggen smygöppnar

Grattis, ni som hittat hit – denna blogg är ännu inte aktiv! Kom igen på fredag den 23 januari så får vi se vad vi kan bjuda på.