Figurationer och det litterära manifestet

Det är lätt att sympatisera med det manifest som sju yngre författare publicerade i DN i lördags: De vill skriva om viktiga saker på ett sätt som folk begriper.

Undertecknarna vänder sig såväl mot estetiska formexperiment som utslätade deckare. I stället vill de inrätta sig i samma episka tradition som Selma Lagerlöf, Vilhelm Moberg och Lars Gustafsson.

Ambitionen är lika tydlig som föredömlig: ”Vi vill skriva romaner som blir lästa.”

Men vad händer om man översätter manifestet till andra konstarter? Skulle ett liknande manifest alls vara relevant utanför den litterära världen?

När det gäller den svenska filmen är det inte mycket att orda om. Den skulle få godkänt för sitt realistiska berättande och sin påtagliga motvilja mot formexperiment, men få tummen ner för sina många polishistorier.

Ser man till musikvärlden blir det genast knepigare. Vilka popartister skulle bäst motsvara kraven om en stil och form som ”underordnar sig berättandet, miljöskildringen och karaktärsgestaltningen”. Ulf Lundell? Lars Winnerbäck? Plura?

Läser man manifestet i ljuset av debatten om utställningen ”Figurationer”, om den norska konstnären Odd Nerdrum och hans lärjungar, faller däremot bitarna på plats. Det litterära manifestets underliggande ideal ligger påfallande nära de som bland andra Peter Luthersson och Johan Lundberg uttryckt i den stundtals infekterade diskussionen.

Johan Lundberg skriver i Expressen (12/8) att det största tabut i dagens konstetablissemang är klassiskt utförda oljemålningar, och kompletterar med en kravlista som går i samma tonart som de unga författarnas manifest:

”Men för att utmaningen ska bli effektiv bör man på dessa oljemålningar även ställa följande krav: Så lite som möjligt av samtidens eviga ironier, så lite som möjligt av samtidens nymodighetsfetischism, av samtidens sexuella och medialt gångbara provokationer, av kulturradikalismens kosmetiska utmaningar av gamla tiders normer, av konsthögskolesmartness och Foucault-inspirerad konstruktionism.”

Vart den kravlistan lett i bildkonsten kan vi se: Odd Nerdrum och de andra Oslokonstnärerna är bra på att härma historiska stilar, men målningarna är påfallande livlösa och säger ingenting om den tid de faktiskt skapats i.

Vad säger att det skulle bli annorlunda i litteraturen?