Gunilla Klingberg

En aspekt av 90-talets konstscen som åldrats illa är tendensen att köpa ett antal identiska masstillverkade föremål, ställa upp dem i gallerirummet och presentera dem som en installation – tänk, exempelvis, på Jeff Koons basketbollar eller all plastig Clas Ohlson-konst som visades på Stockholms gallerier i det tidiga 90-talet. Inte, som man kunde tro i dag, som en kritisk kommentar till konsumtionssamhället, utan snarare som ett ifrågasättande av modernismens konstnärliga hierarkier.
När jag ser Gunilla Klingbergs stapel av fjorton identiska badrumsskåp från Ikea på Bonniers konsthall blir jag alltså lite beklämd. Hela hennes samplande av loggor och mönster från lågprisvaruhus och närbutiker känns – i förstone – som en repris på den tidiga postmodernismens medvetet fördummade serier av ”one thing after another”, för att citera Donald Judd.
Men fullt så illa är det inte. I krocken mellan senkapitalismens kommersiella språk och den moriska arkitekturens abstrakta, geometriska mönster lyckas Klingberg utvinna en säregen skönhet, på en gång insmickrande och avtrubbande. Den stora installationen av en femuddig stjärna i konsthallens entré är ett spektakulärt assemblage av garderobsdörrar och textilier från Ikea som förenar fascinationen inför kosmos mysterium med en lika storögd förundran inför den småländska möbeljättens globala expansion. Titeln, ”Supernova”, syftar på en jättestjärna som riskerar att explodera av sin egen storlek – en profetia som lika gärna kan appliceras på den ständigt växande varuhuskedjan (eller, om man så vill, på den västerländska kapitalismen i stort).
Andra delar av utställningen blir lite väl flummiga, som de stora indianska ”drömfångare” som Klingberg stansat ur blankpolerat stål – om det är en kritik eller ett erkännande av new age-filosofins kvasimetafysiska anspråk ska man kanske låta vara osagt, men tillsammans med väggcitaten från Deepak Chopra ger de en lite kvalmig smak av linser och rökelse i munnen.
Men som helhet är Klingbergs utställning ett visuellt fyrverkeri av färger, former och ljud. Det är kanske inte så djupsinnigt, men som en estetisk lek med kommersiella, arkitektoniska och religiösa formspråk är det både underhållande och lättsmält.

Visas på Bonniers konsthall till och med 12/4.
Bild: ”Mantric Mutation”, 2006. Foto: Bonniers konsthall.