torsdag 22 januari 2009

Twan Janssen och Walter Niedermayr



Det finns konstnärskap man begriper från första början, andra man avskyr från dag ett och så sådana som växer på en. Vårsäsongen i Stockholm inleds med ett par konstnärer jag aldrig riktigt begripit mig på: Dels Twan Janssen på Flach + Thulin, dels Walter Niedermayr på Nordenhake.

Walter Niedermayr befinner sig i samma tyska tradition som fotograferna vid Düsseldorfskolan, som envist hakar sig fast vid ett motiv och envetet gnatar på med sina storformatsbilder av skorstenar, industribyggnader och varutempel, år ut och år in. Nu är Niedermayr visserligen född italienare, men med sina hundratals bilder av skidbackar i Dolomiterna framstår han som lika fantasilös som sina tyska själsfränder. Visst, här finns en antydan till kritik av människans domesticering av det sublima (i konsten och naturen), en sorts ödmjukhet inför de majestätiska bergens storslagenhet och en försiktig modernisering av landskapsfotografin – men än sen? Tänkte jag. Och tänker väl fortfarande, när jag går runt på Nordenhake en ödslig torsdagskväll. Det finns något bedövande tjatigt i Niedermayrs kalla, vita monumentalfotografier som får själen att frysa till is. Men också något annat. Framför ett par bilder av en pistmaskin som stretar uppför en backe börjar jag plötsligt undra om fotografierna egentligen är teckningar, det finns en grafisk kvalitet i hans bilder som förvandlar människorna till kalligrafiska tecken mot den enorma vitheten. Där finns en liten humanistisk låga, en bild av människans utsatthet och litenhet mitt i den banala, fryntliga skidturismen.
Parallellt med alpbilderna har Niedermayr också samarbetat med det japanska arkitektkontoret Sanaa, här visas bland annat en bild där två vita, kubistiska byggnadskroppar reser sig över de gröna stålbalkarna på, förmodar jag, en motorväg. Även arkitektbilderna har ett slags avskalat, nästan apatiskt lugn, en sorts temperamentslöshet som kan vara lika irriterande som meditativ. Jag är fortfarande inte övertygad av Niedermayrs fotografi, men kan ändå inte avfärda den alldeles.

Så till Twan Janssen, vars akrylmålningar präglas av samma monotona, monomaniska målmedvetenhet som Niedermayrs fotografier. Det här är hans sjätte utställning hos James Flach, och jag kan egentligen inte se att hans målningar utvecklats under den tiden. Det är poppigt abstrakt inredningskonst av det slag man kan finna på väggen hos folk med aningens lite för mycket pengar. Jag har egentligen inget mot att man använder konst som inredning, men den här sortens måleri känns lite för hemtrevligt intetsägande för att egentligen tillföra något till ett rum. Janssen har alltid experimenterat med akrylfärgens fysiska kvaliteter, genom att låta den droppa och stelna till formationer, eller, som här, till tunna sjok som liknar handdukar, men det är ett experimenterande som inte ger något uppenbart resultat bortom det rent dekorativa.
Men så har Janssen gjort en video också. Den visas i det inre rummet, bakom ett svart skynke, och är lätt att missa. Det ska man inte göra. Den 20 minuter långa, svartvita filmen (med titeln ”The Stockholm Syndrome”) är helt datagenererad, men känns som en lite raspig journalfilm om jordens skapelse och undergång. Trots att den bara består av vita formationer som rör sig över en svart bakgrund så manar den fram mängder av associationer och känslor – mycket tack vare svenske Jasper TX soundtrack, som spänner över droneig ambient till vemodigt pianoklink. Här finns mönster som liknar fyrverkerier mot en svart natthimmel, krossat glas, raketattacker, molnformationer, vintergatan, flygplansånga och mycket mer, i ett associativt bildflöde som känns både vemodigt och hoppingivande. Att man kan uttrycka så starka känslor med så små medel är rätt häpnadsväckande, och det är bara hoppas att Janssen fortsätter att utveckla sitt konstnärskap i samma riktning.

Twan Janssen visas på Flach + Thulin till och med 15 februari, Walter Niedermayr på Galerie Nordenhake till och med 15 februari.

Bilder: Walter Niedermayr: "Schnalstalgletscher", 2003. Twan Janssen: "Shrine".

Inga kommentarer: