Konsten och samhället

På planet mellan Chicago och Los Angeles nyss hamnade jag bredvid en kille som arbetade med ett härbärge för hiv-smittade uteliggare. Han berättade att de nyligen hade börjat visa konst av lokala LA-konstnärer i lokalerna. Utställningarna fyllde flera syften; de skapade möjligheter för de hemlösa att interagera med världen utanför, konstnärerna fick visa sin konst och lokalerna blev trevligare att vistas i.
Några dagar senare såg jag ett inslag på CNN om hur konstnärer köpte upp igenbommade hus i Detroits fattigaste delar. I inslaget intervjuades några av konstnärerna, som förklarade att de ville hjälpa till att bygga upp det hårt drabbade samhället från grunden. Genom att skapa en konstnärskoloni i slummen hoppades de höja den intellektuella och ekonomiska levnadsstandarden i området, med resultat att fastigheterna skulle öka i värde och områdets status höjas.
Väl hemma igen blev jag alltmer deprimerad av att följa den tröstlösa, eviga debatten om klotter- och psykskandalerna vid Konstfack. Med medierna som ringdomare har relationen mellan samtidskonsten och allmänheten alltmer börjat likna en våldsam boxningsmatch. Jag är den förste att försvara konstens rätt att provocera och vara meningslös ur ett snävt samhälleligt eller ekonomiskt perspektiv, men det känns som att en annan dimension gått förlorad – konstens funktion som samhällsmotor och social debattör.
För att vara tydlig: Jag håller inte nödvändigtvis med Solveig Ternström när hon skriver i Expressen att samtidskonsten är en del av den ”hjärtlösa mobbningskulturen”. Det finns flera exempel på hur även svenska konstnärer i någon mening deltagit i samhällsbygget, som när Love and Devotion bidrog till upprustningen av psykos- och rehabiliteringsavdelningen på Ulleråkers sjukhus 2003, eller när Astrid Göransson i samarbete med de boende i problemområdet Fridhem skapade en galjonsfigur av en invånare som bidragit till trivseln i den blekingska betongförorten förra året. Båda projekten skapades, symptomatiskt nog, inom ramarna för Statens konstråds verksamhet.
Men det känns ändå som om det finns en större öppenhet i USA, där konsten länge haft en uttalad social funktion. Under den stora depressionen på 30-talet arbetade målare, skulptörer och grafiska konstnärer i Franklin Delano Roosevelts program ”New Deal”, och skapade offentlig konst som i dag hör till landets kulturskatter.
Att regeringen Reinfeldt skulle komma på en lika visionär tanke känns väl däremot inte särskilt sannolikt. Och frågan är hur många konstnärer som skulle våga nappa.
Bild: © Astrid Göransson/BUS 2009. Foto: David Skoog. Verket beställt av Statens konstråd och färdigställt 2008.