Visst ser det ut som en tanke att Liljevalchs visar sin Ikea-utställning samtidigt som Clay Ketter fyller den stora salen på Moderna museet. Ketters verk är ju såväl indirekt som direkt en kommentar till Ikeas modernistiska folkhemsbygge. Men precis som Liljevalchs lägger sig platt inför storsponsorn Ikea (se min DN-recension här) intar Moderna museet en alltför underdånig hållning gentemot Ketter.
Utställningen är kyrkligt sakral, med undantag från ett par skulpturala objekt ute i rummet hänger verken prydligt på väggen i mer eller mindre kronologisk ordning. De tidiga spackelmålningarna på gips behandlas som ett slags sentida motsvarigheter till Mark Rothkos andliga abstraktioner.
Så kan man förstås se dem. Men för mig handlar Ketters verk mer om konkretion och konstruktion, om pragmatism och hårt fysiskt arbete. Den politiska dimension som finns i alla hans verk, men som är tydligast i flygbilderna från översvämningarna i Louisiana, hamnar i Moderna museets hängning i skuggan av de dekorativa kvaliteterna.
Ketters konst är i sig själv så stark att den hade mått bra av lite curatoriellt jävlar anamma.
Clay Ketter visas på Moderna museet till och med 16/8.
Bild: Clay Ketter "Lund Wall, detail #1", 2001.
Foto: Jan Engsmar.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar