Vårsalongen

I dagens DN kan man läsa min recension av Vårsalongen (ännu inte på nätet). Uppdatering: Nu finns texten här.

Magdalena

Det var inte bara jag som golvades av Twan Janssens suggestiva video på Flach + Thulin. Läs Expressens Magdalena Dziurlikowska här.

Bäst just nu

Vilka är vårens bästa utställningar? Jag listar i dagens DN.

Eva Larsson

Precis som Twan Janssens målningar (se nedan) är Eva Larssons verk mer dekorativa än kommunikativa. Med sin blandning av blommönster, geometri och kaleidoskopiska speglingar för de tankarna såväl till Hilma af Klints andliga måleri och antroposofisk färglära som till buddhism och amerikansk indiankonst. I animerad form skulle de bli hypnotiska skärmsläckare, men i gallerirummet har Larssons minutiöst utförda teckningar inte den sinnesutvidgande effekt jag antar att hon eftersträvar.
Jag hör visserligen till dem som verkligen gillar den kaliforniska affischkonsten från 60-talet, men där finns en större motivisk skärpa, kopplad till mer raffinerade färgval som jag tycker gör den mer intressant.
Men så sticker galleristen Mia Sundberg åt mig en bok där Jansson använt samma teknik i offentliga ljusprojektioner, och där händer det något. När de abstrakta, repetitiva mönstren kommer upp i skala får de en arkitektonisk kvalitet – liksom i den installation där hon klädde ett galleri i guldskimrande omslagspapper från smörpaket. Där kan man tala om konsten som en vardaglig alkemi, utan att behöva gå omvägen över andligt hokuspokus.

Visas på Mia Sundberg Galleri till och med 22/2.
Bild: "Female Totem", 2008.

Ikea PS

I februari släpper Ikea sin nya PS-kollektion, där kända formgivare skapar statusprodukter till lågpris. Och ser man bara till namnen är det ett imponerande startfält Ikea fått ihop, med Hella Jongerius och Front som de kanske mest kända namnen. Jongerius har skapat tre väggdekorationer med djurmotiv som har sin utgångspunkt i svenska sagor. De textila tavlorna sys upp av kvinnliga hantverkare i Indien, som en del i ett Unicef-projekt. Det är förstås lovvärt; desto roligare att de fungerar på egen hand, kanske i första hand som muntra väggdekorationer i ett barnrum. Fronts två produkter, en lampa av ledade, svarvade trästycken och en fåtölj med vändbara dynor, är bra för att vara Ikea men lite för snabbsmälta för att vara Front.
Att bantade priser inte nödvändigtvis behöver betyda bantade anspråk bevisas av Christian Halleröd, som skapat en rustik träbänk som ser massiv ut, men i själva verket är ihålig. Ett stycke trolleri i småländsk anda, tillverkat av billigt spån, faner och spillbitar. Marcus Arvonens snurrstol Brygga är också fin, med rödlackade brädor som för tankarna till en gisten skärgårdsbrygga – lite av samma tanke återfinns i Thomas Erikssons bord med ett runt hål i mitten, modellerat efter en gammal kvarnsten. Gunnel Sahlins glas Källa, utformade som en trädstam med avsågade grenar, ser ut som något Tapio Wirkkala kunde ha ritat åt Iittala någon gång på 60-talet. Om man vill se det som beröm eller kritik är förstås upp till var och en.
Bilder: "Ikea PS Brygga" av Marcus Arvonen, "Ikea PS Mikkel" av Hella Jongerius.

Twan Janssen och Walter Niedermayr

Det finns konstnärskap man begriper från första början, andra man avskyr från dag ett och så sådana som växer på en. Vårsäsongen i Stockholm inleds med ett par konstnärer jag aldrig riktigt begripit mig på: Dels Twan Janssen på Flach + Thulin, dels Walter Niedermayr på Nordenhake.

Walter Niedermayr befinner sig i samma tyska tradition som fotograferna vid Düsseldorfskolan, som envist hakar sig fast vid ett motiv och envetet gnatar på med sina storformatsbilder av skorstenar, industribyggnader och varutempel, år ut och år in. Nu är Niedermayr visserligen född italienare, men med sina hundratals bilder av skidbackar i Dolomiterna framstår han som lika fantasilös som sina tyska själsfränder. Visst, här finns en antydan till kritik av människans domesticering av det sublima (i konsten och naturen), en sorts ödmjukhet inför de majestätiska bergens storslagenhet och en försiktig modernisering av landskapsfotografin – men än sen? Tänkte jag. Och tänker väl fortfarande, när jag går runt på Nordenhake en ödslig torsdagskväll. Det finns något bedövande tjatigt i Niedermayrs kalla, vita monumentalfotografier som får själen att frysa till is. Men också något annat. Framför ett par bilder av en pistmaskin som stretar uppför en backe börjar jag plötsligt undra om fotografierna egentligen är teckningar, det finns en grafisk kvalitet i hans bilder som förvandlar människorna till kalligrafiska tecken mot den enorma vitheten. Där finns en liten humanistisk låga, en bild av människans utsatthet och litenhet mitt i den banala, fryntliga skidturismen.
Parallellt med alpbilderna har Niedermayr också samarbetat med det japanska arkitektkontoret Sanaa, här visas bland annat en bild där två vita, kubistiska byggnadskroppar reser sig över de gröna stålbalkarna på, förmodar jag, en motorväg. Även arkitektbilderna har ett slags avskalat, nästan apatiskt lugn, en sorts temperamentslöshet som kan vara lika irriterande som meditativ. Jag är fortfarande inte övertygad av Niedermayrs fotografi, men kan ändå inte avfärda den alldeles.

Så till Twan Janssen, vars akrylmålningar präglas av samma monotona, monomaniska målmedvetenhet som Niedermayrs fotografier. Det här är hans sjätte utställning hos James Flach, och jag kan egentligen inte se att hans målningar utvecklats under den tiden. Det är poppigt abstrakt inredningskonst av det slag man kan finna på väggen hos folk med aningens lite för mycket pengar. Jag har egentligen inget mot att man använder konst som inredning, men den här sortens måleri känns lite för hemtrevligt intetsägande för att egentligen tillföra något till ett rum. Janssen har alltid experimenterat med akrylfärgens fysiska kvaliteter, genom att låta den droppa och stelna till formationer, eller, som här, till tunna sjok som liknar handdukar, men det är ett experimenterande som inte ger något uppenbart resultat bortom det rent dekorativa.
Men så har Janssen gjort en video också. Den visas i det inre rummet, bakom ett svart skynke, och är lätt att missa. Det ska man inte göra. Den 20 minuter långa, svartvita filmen (med titeln ”The Stockholm Syndrome”) är helt datagenererad, men känns som en lite raspig journalfilm om jordens skapelse och undergång. Trots att den bara består av vita formationer som rör sig över en svart bakgrund så manar den fram mängder av associationer och känslor – mycket tack vare svenske Jasper TX soundtrack, som spänner över droneig ambient till vemodigt pianoklink. Här finns mönster som liknar fyrverkerier mot en svart natthimmel, krossat glas, raketattacker, molnformationer, vintergatan, flygplansånga och mycket mer, i ett associativt bildflöde som känns både vemodigt och hoppingivande. Att man kan uttrycka så starka känslor med så små medel är rätt häpnadsväckande, och det är bara hoppas att Janssen fortsätter att utveckla sitt konstnärskap i samma riktning.

Twan Janssen visas på Flach + Thulin till och med 15 februari, Walter Niedermayr på Galerie Nordenhake till och med 15 februari.

Bilder: Walter Niedermayr: "Schnalstalgletscher", 2003. Twan Janssen: "Shrine".

Jag recenserar Ogland i DN

Här kan man läsa min färska recension av Ylva Ogland i Dagens Nyheter. 

Bloggen smygöppnar

Grattis, ni som hittat hit – denna blogg är ännu inte aktiv! Kom igen på fredag den 23 januari så får vi se vad vi kan bjuda på.