söndag 22 februari 2009

Bäst nu, latast nu?

I Dagens DN listar jag månadens bästa konst. Och snuddar vid en diskussion som egentligen är värd en egen artikel: Med tanke på hur många curatorer som utbildas varje år är det märkligt hur få utställningar som bärs av en tydlig idé. De allra flesta utställningar som visas handlar om ett enstaka konstnärskap eller en viss period i konsthistorien. Jämför gärna med 90-talet, då det snarare var regel än undantag med utställningar som byggde på en tes om konsten eller verkligheten. Beror det på lättja hos intendenterna eller en motvilja från galleriernas och institutionernas sida? Någon?

tisdag 17 februari 2009

Carsten Höller

Medan hela Sverige upprörs över skandalerna på Konstfack sitter jag mest och grunnar över Carsten Höllers utställning på GUN Gallery. Att graffitikonstnären NUG vill testa gränserna mellan juridik och estetik och att Anna Odell närmar sig wallraff-reportaget i sitt fejkade psykbryt är lika genomskinligt som förväntat. Men vad vill egentligen Höller?
För er som inte sett utställningen så bygger den på ett samarbete mellan Carsten Höller och modeplåtisen John Scarisbrick, som bidragit med en serie bilder på en väldigt naken kvinna och ett rådjur. Höller har separerat bilderna i magenta, cyan och gult och förskjutit färgerna med lätt psykedeliska effekter som följd.
Det är lite Warhol, lite småporrigt, lite popkulturellt och rätt tråkigt – även om jag, naturligtvis, är smickrad över att nämnas i Johan Cronemans fina text om utställningen. Den är ett tydligt exempel på att omslagspapperet ibland kan vara finare än innehållet.
Bilderna hade säkert gjort sig fint i en modetidning som Bon eller Rodeo, men i en gallerikontext framstår de som platta, ytliga och komplett innehållslösa. Jag ska inte slösa mer bandbredd på dem.
Men någon gång måste man ju fråga sig: Hur många fotografer har valt sitt yrke bara för att få plåta nakna tjejer?

Carsten Höller, ”Soma Series”, GUN Gallery till och med 29/3.
Bilderna kan även ses på John Scarisbricks hemsida.

torsdag 12 februari 2009

Gunilla Klingberg


En aspekt av 90-talets konstscen som åldrats illa är tendensen att köpa ett antal identiska masstillverkade föremål, ställa upp dem i gallerirummet och presentera dem som en installation – tänk, exempelvis, på Jeff Koons basketbollar eller all plastig Clas Ohlson-konst som visades på Stockholms gallerier i det tidiga 90-talet. Inte, som man kunde tro i dag, som en kritisk kommentar till konsumtionssamhället, utan snarare som ett ifrågasättande av modernismens konstnärliga hierarkier.
När jag ser Gunilla Klingbergs stapel av fjorton identiska badrumsskåp från Ikea på Bonniers konsthall blir jag alltså lite beklämd. Hela hennes samplande av loggor och mönster från lågprisvaruhus och närbutiker känns – i förstone – som en repris på den tidiga postmodernismens medvetet fördummade serier av ”one thing after another”, för att citera Donald Judd.
Men fullt så illa är det inte. I krocken mellan senkapitalismens kommersiella språk och den moriska arkitekturens abstrakta, geometriska mönster lyckas Klingberg utvinna en säregen skönhet, på en gång insmickrande och avtrubbande. Den stora installationen av en femuddig stjärna i konsthallens entré är ett spektakulärt assemblage av garderobsdörrar och textilier från Ikea som förenar fascinationen inför kosmos mysterium med en lika storögd förundran inför den småländska möbeljättens globala expansion. Titeln, ”Supernova”, syftar på en jättestjärna som riskerar att explodera av sin egen storlek – en profetia som lika gärna kan appliceras på den ständigt växande varuhuskedjan (eller, om man så vill, på den västerländska kapitalismen i stort).
Andra delar av utställningen blir lite väl flummiga, som de stora indianska ”drömfångare” som Klingberg stansat ur blankpolerat stål – om det är en kritik eller ett erkännande av new age-filosofins kvasimetafysiska anspråk ska man kanske låta vara osagt, men tillsammans med väggcitaten från Deepak Chopra ger de en lite kvalmig smak av linser och rökelse i munnen.
Men som helhet är Klingbergs utställning ett visuellt fyrverkeri av färger, former och ljud. Det är kanske inte så djupsinnigt, men som en estetisk lek med kommersiella, arkitektoniska och religiösa formspråk är det både underhållande och lättsmält.

Visas på Bonniers konsthall till och med 12/4.
Bild: ”Mantric Mutation”, 2006. Foto: Bonniers konsthall.

Lee Ranaldo

Jag skriver kort om Lee Ranaldo och Leah Singers utställning på Magasin 3 i dagens DN (ej på nätet).

torsdag 5 februari 2009

Möbelmässan


Man brukar ju säga att kreativiteten blomstrar under en lågkonjunktur – om man ändå inte kan tjäna några pengar kan man lika gärna tänja lite på gränserna. Utifrån det resonemanget kan man konstatera att recessionen ännu inte drabbat den svenska möbelbranschen. Det mesta på Möbelmässan i Älvsjö är sig likt från förra året; så länge kulorna rullar är det lika bra att sitta stilla i båten.
Det gör att det mesta på årets mässa är lite ängsligt återhållet. Men visst finns det undantag. Se exempelvis Fredrik Mattsons fåtöljer i serien ”Koja” för Blå Station, där den lådliknande formen kombineras med assymetriska detaljer som ger den bekväma stolen en lekfull personlighet och uppmuntrar till långsittning. Här finns också en soffa med hög rygg, en trend som började med bröderna Bouroullecs soffa för Vitra här om året och fortsätter i Norway Says käckt rutmönstrade soffor för LK Hjelle.
Fredrik Färgs fåtölj ”Coat” från Materia, med sin mjuka, vikbara filtrygg, är inspirerad av herrmodets diskreta detaljer och traditionella former, vilket ger den en stram integritet, även om materialvalet känns igen bland annat från Barber Osgerbys filtklädda loungefåtölj ”Glove” för Swedese och danska Hays succéstol ”Nobody”. Lite mer djärva former hittar man i Jens Fagers grovhuggna, färgstarka stolar och ljusstakar från likaledes danska Muuto, liksom i Tord Boontjes giraffliknande utemöbel med afrikanska, vävda mönster för italienska Moroso.
Claeson Koivisto Rune får väl numera räknas till veteranerna i den svenska möbelbranschen, deras produkter finns i snart sagt varannan monter. Deras mest lyckade produkt i år är kanske soffbordet ”Etage”, ett lapptäcke av olikfärgade, överlappande bordsskivor som för tankarna såväl till Mondrians färgfältsmålningar som till vattenspeglingarna av Manhattans skyline.
På ”ungdomsavdelningen” Greenhouse imponerar Jonas Wagell (Happy Industry) med en serie lampor och skålar i färgglatt aluminium.
Annars är det framför allt lamptillverkarna som står för nytänkandet på årets mässa. Zero har utökat sortimentet med nya produkter av Thomas Bernstrand och Fredrik Mattson, medan Flos visade Marcel Wanders barocka lampa ”Skygarden”, med en gipsliknande stuckatur med växtmönster inuti den enorma skärmen. Hos Orrefors Kosta Boda visar Åsa Jungnelius en serie dekadenta lampor av mörka glasskärmar med en gnistrande diamant i mitten. Strålande!

Bild: "Koja" av Fredrik Mattson för Blå Station.

måndag 2 februari 2009

Konstnären/Paletten



KRO:s medlemstidning Konstnären har bytt redaktör (från Martin Aagård till Anders Rydell), men är sig ännu så länge lik: Stöddig, fulsnygg, rolig och välskriven. Ett par av höjdpunkterna i senaste numret (4/08-09) är den lågintensiva intervjun med omslagspojken Peter Dahl och Benedicte Anderssons text om spektakulära konstmuseer från Kalmar till Rom – har förpackningen blivit viktigare än innehållet? Här finns också en läsvärd artikel om Barack Obamas kulturpolitik, hittills den mest uttömmande jag sett i ämnet. Det enda som sänker humöret är de återkommande, bittra insändarna i framvagnen.

Ungefär samtidigt landar nya numret av Paletten i brevlådan, med den göteborgsvitsiga underrubriken ”Baletten”. Mycket roligare än så blir inte det texttäta, pretentiösa temanumret om dans – om man bortser från en karaktäristiskt knasig text av spelevinken Mårten Spångberg om förhållandet mellan ficktjuveri, trolleri och dans. Annars handlar det mest om att namedroppa de för tillfället rätta filosoferna (tio poäng för Jacques Rancière, fem för Derrida) och att uttrycka enkla saker på ett så svårt sätt som möjligt. Så skriver exempelvis Dorothea von Hantelmann apropå begreppet ”performativitet”: ”Det handlar om att erkänna det produktiva, realitetsproducerande och -gestaltande i ett konstverk som betydelsefullt och ta in det i diskursen. Därvid uppmärksammas vi på det kontingenta och svårgripbara området återverkningar och effekter som alstrar konsten situativt, det vill säga i förhållande till såväl en rumslig och diskursiv kontext som till en relationell, i förhållande till konstverkets betraktare.” Med andra ord: Konsten påverkar sin omvärld. Jag tackar för påminnelsen och går och sätter på kaffet.

Tjorg Douglas Beer



Dagen efter vernissagen luktar det surt av sprit och cigarettrök på ALP/Peter Bergman. Till öppningen har tyske Tjorg Douglas Beer inte bara tagit med sina egna målningar och skulpturer, utan en hel berlinsk barmiljö, med gästartister som Tobias Bernstrup, Annika Larsson och Sara Lundén.
Längst in på galleriet har han byggt upp en liten bardisk, inramad av inlånade videofilmer, skulpturer och teckningar. Det är opretentiöst, sympatiskt och väldigt berlinskt.
Hans egna verk är inte lika övertygande. Med sina allusioner på det ”häftiga”, expressionistiska tyska måleriet från 80-talets början är de bildkonstens motsvarigheter till modets axelvaddar, geometriska skärningar och pastellfärger. Om man gillar dem eller inte är säkert en generationsfråga, men för mig framstår de bara som bleka kopior av Georg Baselitz eller Martin Kippenbergers tidiga verk – som i sin tur också var konsthistoriska pastischer.

Visas på ALP/Peter Bergman till och med 22/2
Bild: ”Misantrophenkarussell #05”, 2009.

Lars Nilsson


Med sina överestetiska installationer har Lars Nilsson ofta framstått som en provocerande posör, oavsett om inspirationen hämtats från religionens, porrens eller modets bildvärldar. I samtalet om hans konst har Bret Easton Ellis roman ”American Psycho” utgjort en lika självklar som förväntad referens.
I samband med den pågående utställningen på Milliken har Lars Nilsson snarare lyft fram Cormac McCarthys ”Vägen” som en viktig, ”postum” inspirationskälla – de flesta verken var redan färdiga när han läste boken. Det handlar alltså snarare om en sorts synkronicitet än om en direkt påverkan.
I boken, liksom i utställningen, är det sent på jorden, allt hopp är ute, människan har dömt sig själv till utrotning. Den dystopiska stämningen i boken motsvaras hos Nilsson av nattsvarta landskapsbilder där enstaka gestalter skymtar i skuggorna. En rumsinstallation av en trappa som snirklar sig in i en ruinvägg med inspiration från Caspar David Friedrich förankrar utställningen i den romantiska traditionen.
Och frågan är om det inte är där Lars Nilsson befunnit sig hela tiden. Är inte hans masturbationsbilder och Hustler-citat i själva verket uttryck för en perverterad syn på kvinnan som mytiskt, övernaturligt väsen? Och bottnar inte hans diffusa bilder av slöjklädda muslimska kvinnor i den kolonialistiska, romantiskt färgade bilden av den exotiska, orientaliska kulturen? På samma sätt passar hans dandy-bilder in i en tradition som grundas i Beau Brummels och Oscar Wildes viktorianskt färgade 1800-tal.
Även om Lars Nilsons utställning skiljer sig ganska radikalt från det han gjort tidigare, ger den alltså nya nycklar till hans konstnärskap. På så sätt är den mer intressant än de syrefattiga, dystra målningarna i förstone ger sken av.

Visas på Milliken till och med 28/2.
Bild: "Avsked", 2009.