Lars Nilsson

Med sina överestetiska installationer har Lars Nilsson ofta framstått som en provocerande posör, oavsett om inspirationen hämtats från religionens, porrens eller modets bildvärldar. I samtalet om hans konst har Bret Easton Ellis roman ”American Psycho” utgjort en lika självklar som förväntad referens.
I samband med den pågående utställningen på Milliken har Lars Nilsson snarare lyft fram Cormac McCarthys ”Vägen” som en viktig, ”postum” inspirationskälla – de flesta verken var redan färdiga när han läste boken. Det handlar alltså snarare om en sorts synkronicitet än om en direkt påverkan.
I boken, liksom i utställningen, är det sent på jorden, allt hopp är ute, människan har dömt sig själv till utrotning. Den dystopiska stämningen i boken motsvaras hos Nilsson av nattsvarta landskapsbilder där enstaka gestalter skymtar i skuggorna. En rumsinstallation av en trappa som snirklar sig in i en ruinvägg med inspiration från Caspar David Friedrich förankrar utställningen i den romantiska traditionen.
Och frågan är om det inte är där Lars Nilsson befunnit sig hela tiden. Är inte hans masturbationsbilder och Hustler-citat i själva verket uttryck för en perverterad syn på kvinnan som mytiskt, övernaturligt väsen? Och bottnar inte hans diffusa bilder av slöjklädda muslimska kvinnor i den kolonialistiska, romantiskt färgade bilden av den exotiska, orientaliska kulturen? På samma sätt passar hans dandy-bilder in i en tradition som grundas i Beau Brummels och Oscar Wildes viktorianskt färgade 1800-tal.
Även om Lars Nilsons utställning skiljer sig ganska radikalt från det han gjort tidigare, ger den alltså nya nycklar till hans konstnärskap. På så sätt är den mer intressant än de syrefattiga, dystra målningarna i förstone ger sken av.

Visas på Milliken till och med 28/2.
Bild: "Avsked", 2009.