måndag 24 augusti 2009

Figurationer och det litterära manifestet

Det är lätt att sympatisera med det manifest som sju yngre författare publicerade i DN i lördags: De vill skriva om viktiga saker på ett sätt som folk begriper.

Undertecknarna vänder sig såväl mot estetiska formexperiment som utslätade deckare. I stället vill de inrätta sig i samma episka tradition som Selma Lagerlöf, Vilhelm Moberg och Lars Gustafsson.

Ambitionen är lika tydlig som föredömlig: ”Vi vill skriva romaner som blir lästa.”

Men vad händer om man översätter manifestet till andra konstarter? Skulle ett liknande manifest alls vara relevant utanför den litterära världen?

När det gäller den svenska filmen är det inte mycket att orda om. Den skulle få godkänt för sitt realistiska berättande och sin påtagliga motvilja mot formexperiment, men få tummen ner för sina många polishistorier.

Ser man till musikvärlden blir det genast knepigare. Vilka popartister skulle bäst motsvara kraven om en stil och form som ”underordnar sig berättandet, miljöskildringen och karaktärsgestaltningen”. Ulf Lundell? Lars Winnerbäck? Plura?

Läser man manifestet i ljuset av debatten om utställningen ”Figurationer”, om den norska konstnären Odd Nerdrum och hans lärjungar, faller däremot bitarna på plats. Det litterära manifestets underliggande ideal ligger påfallande nära de som bland andra Peter Luthersson och Johan Lundberg uttryckt i den stundtals infekterade diskussionen.

Johan Lundberg skriver i Expressen (12/8) att det största tabut i dagens konstetablissemang är klassiskt utförda oljemålningar, och kompletterar med en kravlista som går i samma tonart som de unga författarnas manifest:

”Men för att utmaningen ska bli effektiv bör man på dessa oljemålningar även ställa följande krav: Så lite som möjligt av samtidens eviga ironier, så lite som möjligt av samtidens nymodighetsfetischism, av samtidens sexuella och medialt gångbara provokationer, av kulturradikalismens kosmetiska utmaningar av gamla tiders normer, av konsthögskolesmartness och Foucault-inspirerad konstruktionism.”

Vart den kravlistan lett i bildkonsten kan vi se: Odd Nerdrum och de andra Oslokonstnärerna är bra på att härma historiska stilar, men målningarna är påfallande livlösa och säger ingenting om den tid de faktiskt skapats i.

Vad säger att det skulle bli annorlunda i litteraturen?

3 kommentarer:

Hrmn sa...

Det är märkligt att det är så svårt att få debattdeltagare att tala klarspråk. Det gällde om alla deltagare i seminariet.

Vad som gäller som pudelns kärna är inte fråga om ideologi eller politik utan om det skall eller inte skall tillsättas en professur i figurativt måleri som man gjort i Oslo.

Det skulle höja statusen på den totala hantverksskickligheten hos svenska målare. Denna i sin tur är inte något mål i sig, utan en bas att stå på och som man sedan kan lämna åt sidan. Den är en av av förutsättningarna för att idén bakom verket skall komma fram. Men har man ingen bestämd idé annat än att imitera blir det som när det gäller de av Nedrums elever som dröjt sig kvar i det mörka, platt.

Det friska i den norska utställningen står, enligt min mening, att finnas längst in i utställningen. Christer Karlstad, Marianne Wiig Storaas och Sverre Malling.

Herman Gyllenhaal
F.d. pressråd i UD (redaktör för "Kulturklippet" 1996-2001), tidigare press- och kulturattaché i Bern och Haag.

Bo Madestrand sa...

tack för kommentar. mitt intryck är att de flesta svenska konstnärer redan har en stabil grund i det traditionella måleriet att stå på, tack vare de förberedande skolor som alltjämt fungerar som rekryteringsbas för konsthögskolorna. även om de senare väljer att arbeta med foto eller video kan de i allmänhet måla. jag tror inte, som johan lundberg med flera hävdat, att det finns ett uttalat motstånd mot föreställande måleri på konsthögskolorna, även om det inte är högprioriterat.

Hrmn sa...

Nyckelorden i ditt svar på min kommentar är att föreställande måleri "inte är högprioriterat".

Det är just det som är poängen i min kommentar. Och det var det i vad Sanna Tomac, ägare till Ateljé Stockholm, berättade. Att man söker sig till hennes kurser därför att man vet att man inte kommer att få den undervisningen på Konsthögskolan.

Där skall den förnämsta undervisningen i landet finnas. Då ges en av de nödvändiga grundskickligheterna en status som ger säkerhet också åt dem som väljer att i sitt praktiska konstutövande bortse ifrån den.

En professur i föreställande måleri, eller varför inte använda det norska uttrycket, figurativt måleri är ett enkelt förslag.

Dess enda fel är att det kostar, och då kanske på bekostnad av annan undervisning på Konsthögskolan, åtminstone i nuvarande ekonomiska läge. Vilket jag är rädd kommer att vara länge.

Herman G.