Feiler vs Vilks

Man har aldrig sett konstnären Dror Feiler avbildad med en yxa i handen. Men för säkerhets skull brukar han avsluta sina debattartiklar med en faktarad om att han fullgjorde sin militärtjänstgöring som israelisk fallskärmsjägare.

Det kanske kan behövas. Som aktivist för en fredlig tvåstatslösning i Mellanöstern tar han minst lika stora risker som yttrandefrihetskämpen Lars Vilks - nu senast på ett av de skepp som Israel bordade på internationellt vatten.

Även Dror Feiler är en högst medveten provokatör, vilket han bland annat visade med installationen ”Snövit och sanningens vittne”, ett Israelkritiskt verk som vandaliserades av landets ambassadör på Historiska museet 2004.

Nu ska det bli intressant att följa den fortsatta diskussionen. Kommer de debattörer som gett sitt helhjärtade stöd till Lars Vilks nu att ställa sig upp till Dror Feilers försvar? Tillåt mig att tvivla. Högern har sina hjältar och martyrer, precis som vänstern har sina.

Konstbloggen vilar sig

På grund av redaktionella plikter måste undertecknad låta bloggen vila några månader. Men jag återkommer när jag är tillbaks i frilanstillvaron igen!

Mer om Figurationer

Man kan inte vara tydlig nog: I min rapport från seminariet om "Figurationer" på Edsviks konsthall (DN 3/9) skrev jag om ett antal samtida konstnärer som alla arbetar i en föreställande tradition. Vad som inte framgick är att även Jessica Kempe nämnde flera av dem som ett motargument mot dem som hävdar att realistiska avbildningar på något sätt skulle vara tabu i samtidskonsten. Slarvigt av mig.

Figurationer och det litterära manifestet

Det är lätt att sympatisera med det manifest som sju yngre författare publicerade i DN i lördags: De vill skriva om viktiga saker på ett sätt som folk begriper.

Undertecknarna vänder sig såväl mot estetiska formexperiment som utslätade deckare. I stället vill de inrätta sig i samma episka tradition som Selma Lagerlöf, Vilhelm Moberg och Lars Gustafsson.

Ambitionen är lika tydlig som föredömlig: ”Vi vill skriva romaner som blir lästa.”

Men vad händer om man översätter manifestet till andra konstarter? Skulle ett liknande manifest alls vara relevant utanför den litterära världen?

När det gäller den svenska filmen är det inte mycket att orda om. Den skulle få godkänt för sitt realistiska berättande och sin påtagliga motvilja mot formexperiment, men få tummen ner för sina många polishistorier.

Ser man till musikvärlden blir det genast knepigare. Vilka popartister skulle bäst motsvara kraven om en stil och form som ”underordnar sig berättandet, miljöskildringen och karaktärsgestaltningen”. Ulf Lundell? Lars Winnerbäck? Plura?

Läser man manifestet i ljuset av debatten om utställningen ”Figurationer”, om den norska konstnären Odd Nerdrum och hans lärjungar, faller däremot bitarna på plats. Det litterära manifestets underliggande ideal ligger påfallande nära de som bland andra Peter Luthersson och Johan Lundberg uttryckt i den stundtals infekterade diskussionen.

Johan Lundberg skriver i Expressen (12/8) att det största tabut i dagens konstetablissemang är klassiskt utförda oljemålningar, och kompletterar med en kravlista som går i samma tonart som de unga författarnas manifest:

”Men för att utmaningen ska bli effektiv bör man på dessa oljemålningar även ställa följande krav: Så lite som möjligt av samtidens eviga ironier, så lite som möjligt av samtidens nymodighetsfetischism, av samtidens sexuella och medialt gångbara provokationer, av kulturradikalismens kosmetiska utmaningar av gamla tiders normer, av konsthögskolesmartness och Foucault-inspirerad konstruktionism.”

Vart den kravlistan lett i bildkonsten kan vi se: Odd Nerdrum och de andra Oslokonstnärerna är bra på att härma historiska stilar, men målningarna är påfallande livlösa och säger ingenting om den tid de faktiskt skapats i.

Vad säger att det skulle bli annorlunda i litteraturen?

Clay Ketter

Visst ser det ut som en tanke att Liljevalchs visar sin Ikea-utställning samtidigt som Clay Ketter fyller den stora salen på Moderna museet. Ketters verk är ju såväl indirekt som direkt en kommentar till Ikeas modernistiska folkhemsbygge. Men precis som Liljevalchs lägger sig platt inför storsponsorn Ikea (se min DN-recension här) intar Moderna museet en alltför underdånig hållning gentemot Ketter.

Utställningen är kyrkligt sakral, med undantag från ett par skulpturala objekt ute i rummet hänger verken prydligt på väggen i mer eller mindre kronologisk ordning. De tidiga spackelmålningarna på gips behandlas som ett slags sentida motsvarigheter till Mark Rothkos andliga abstraktioner.

Så kan man förstås se dem. Men för mig handlar Ketters verk mer om konkretion och konstruktion, om pragmatism och hårt fysiskt arbete. Den politiska dimension som finns i alla hans verk, men som är tydligast i flygbilderna från översvämningarna i Louisiana, hamnar i Moderna museets hängning i skuggan av de dekorativa kvaliteterna.

Ketters konst är i sig själv så stark att den hade mått bra av lite curatoriellt jävlar anamma.

Clay Ketter visas på Moderna museet till och med 16/8.
Bild: Clay Ketter "Lund Wall, detail #1", 2001.
Foto: Jan Engsmar.

Håfström

I dagens DN recenserar jag Jan Håfströms utställning på Liljevalchs. Tyvärr är texten misshandlad i layouten, det kommer förmodligen att se bättre ut när och om den dyker upp på nätet.

Konsten och samhället

På planet mellan Chicago och Los Angeles nyss hamnade jag bredvid en kille som arbetade med ett härbärge för hiv-smittade uteliggare. Han berättade att de nyligen hade börjat visa konst av lokala LA-konstnärer i lokalerna. Utställningarna fyllde flera syften; de skapade möjligheter för de hemlösa att interagera med världen utanför, konstnärerna fick visa sin konst och lokalerna blev trevligare att vistas i.
Några dagar senare såg jag ett inslag på CNN om hur konstnärer köpte upp igenbommade hus i Detroits fattigaste delar. I inslaget intervjuades några av konstnärerna, som förklarade att de ville hjälpa till att bygga upp det hårt drabbade samhället från grunden. Genom att skapa en konstnärskoloni i slummen hoppades de höja den intellektuella och ekonomiska levnadsstandarden i området, med resultat att fastigheterna skulle öka i värde och områdets status höjas.
Väl hemma igen blev jag alltmer deprimerad av att följa den tröstlösa, eviga debatten om klotter- och psykskandalerna vid Konstfack. Med medierna som ringdomare har relationen mellan samtidskonsten och allmänheten alltmer börjat likna en våldsam boxningsmatch. Jag är den förste att försvara konstens rätt att provocera och vara meningslös ur ett snävt samhälleligt eller ekonomiskt perspektiv, men det känns som att en annan dimension gått förlorad – konstens funktion som samhällsmotor och social debattör.
För att vara tydlig: Jag håller inte nödvändigtvis med Solveig Ternström när hon skriver i Expressen att samtidskonsten är en del av den ”hjärtlösa mobbningskulturen”. Det finns flera exempel på hur även svenska konstnärer i någon mening deltagit i samhällsbygget, som när Love and Devotion bidrog till upprustningen av psykos- och rehabiliteringsavdelningen på Ulleråkers sjukhus 2003, eller när Astrid Göransson i samarbete med de boende i problemområdet Fridhem skapade en galjonsfigur av en invånare som bidragit till trivseln i den blekingska betongförorten förra året. Båda projekten skapades, symptomatiskt nog, inom ramarna för Statens konstråds verksamhet.
Men det känns ändå som om det finns en större öppenhet i USA, där konsten länge haft en uttalad social funktion. Under den stora depressionen på 30-talet arbetade målare, skulptörer och grafiska konstnärer i Franklin Delano Roosevelts program ”New Deal”, och skapade offentlig konst som i dag hör till landets kulturskatter.
Att regeringen Reinfeldt skulle komma på en lika visionär tanke känns väl däremot inte särskilt sannolikt. Och frågan är hur många konstnärer som skulle våga nappa.
Bild: © Astrid Göransson/BUS 2009. Foto: David Skoog. Verket beställt av Statens konstråd och färdigställt 2008.